En kärlekshistoria

"Ibland får jag sån fruktansvärd ångest....för att jag inte är gift."

Renfro, Ledger och John Doe.

I ett avsnitt av Six feet Under säger Claire;

- Celebrities always die in threes.

Hoppas inte det är så nu. Först Brad Renfro, och nu Heath Ledger.

Synd. Med Heath, hade velat jobba med honom i framtiden. Brad Renfro också för den delen.

Jag tittar på The Wire säsong 5 nu. Det är helt fantastiskt. Det bästa inom allt någonsin. Hehe. Säsong 5 kretsar kring media och det är hemskt hur mord och folk som dör får en liten spalt i tidningen om offren är svarta och fattiga medan om det är någon vit medelklass människa så är det first page news. Det är väl så the cracker crumbles. White folks are more worth. Då måste celebrities vara värt hur mycket som helst.

Poetry, Corbijn and the infinite sadness.

Jag såg Control häromdagen. Den var fantastisk. Samma dag såg jag också Leo av Josef Fares. Den var helt OK. Två filmer med helt olika teman. Den ena en biografi om Ian Curtis, sångaren i Joy Division och den andra ett inlägg i debatten kring meningslöst våld. Varför skriver jag om Control och Leo i samma inlägg? Bara för at jag såg bägge filmerna samma dag? Nope. Jag tänkte använda filmerna för att förtydliga en sak jag tänkt på. För mig blev Leo väldigt vacker och poetisk när den vågade andas. När den lämnade utrymme för poesi. När den inte bara malde framåt. När Leo sitter i sitt lilla kök och äter köttbullar och leker med sin radio. Då var Leo fin. Precis som Control. Som i maka takt med makalöst foto berättar om ett liv som bara vecklar ut sig inför ens ögon. Inga manuskonstruktioner ingen story som tuffar på. Den finns där, förstås, berättelsen, men aldrig så att man känner att den tvingas på en. Man får dra slutsatser själv. Att låta publiken komma fram till kärnan själva är tricket. För tror man att man kommer på något själv så brinner man för frågan mer. Leo är för osubtil och uppenbar. Den använder inte bildspråkets potential. Når någonting är hemskt så får man helt enkelt se det. Man fångar saker på celluloid helt enkelt. Det är klart som fan det är hemskt att se någon bli stucken i halsen med en kniv, eller att se en kvinna våldtas. Som i Lukas Moodysons "Ett hål i mitt hjärta". Det var skitäckligt. Men som åskådare stänger jag bara av och blir anti. Det får motsatt effekt. Det är osofistikerat och enkelt. I Control däremot får man aldrig se när Ian Curits tar livet av sig, man får aldrig se honom hänga där. Man får se hur hans fru spelad av den fantastiska Samantha Morton hittar honom, men man får aldrig se honom död. Kameran är statisk, så att man som åskådare känner sig bakbunden. Frun springer in i huset och skriker. Vi är kvar utanför. I Gudfadern del 1 när Connie spelad av Talia Shire får stryk av sin man är kameran bara stilla. Vi ser maken jaga sin fru kors och tvärs över rummet tills de försvinner in i ett rum man inte ser. Sedan hör man Connie skrika som en stucken gris och hårda slag. Jag får magont bara jag tänker på det. Det kan inte bli mer effektivt än så. Om man hade fått se Talia bli slagen i närbild med en skakig kamera hade jag tyckt det var skithemskt också, men inte alls på samma sätt. Som filmskapare måste man hela tiden tänka hur man kan förädla bilderna och kalibrera dom för att få ut maximal effekt utan att bara filma det rakt upp och ner.

Sports Night, Josh Charles och Kyle Chandler

Tips! Sports Night, en serie av Aaron Sorkin, mannen bakom Vita Huset och Studio 60 (två serier jag ännu inte sett, det finns så många!) Jag såg Sport Nights när jag bodde i USA för tio år sedan. Serien lades som alla grymma serier ner i förtid. Efter 2 säsonger för att vara exakt. För er Sorkin fans, I know you are out there, så går Sports Night för närvarande på TV4 Sport. Felicity Huffman, Peter Krause och min personiga favorit Josh Charles agerar. Kul när man kommer på gamla pärlor!
En annan serie jag älskade i början på 90-talet var Kärlekens Vindar. Den gick på fyran och var fantastisk. Originaltiteln var "Homefront" och Kyle Chandler hade en av huvudrollerna. Den utspelade sig på 50-talet och handlade om några familjer i en amerikansk småstad. Nä nu måste jag söka och se om den går att köpa på DVD!

Har ni några tips på pärlor till serier man bör se?

Kanske ska damma hyllan lite?

Att skriva. Jag känner manusförfattare som är disciplinerade. De sitter 9 - 17 och skriver. I Stephen Kings bok "Att skriva - En hantverkares memoarer" beskriver han hur han har ett skrivschema. Han bältar ut saker x antal timmar om dagen. Jag jobbar inte riktigt så. Hehe! Själv så "skriver" jag konstant i huvudet. Vilket jag tror alla som skriver gör. Sedan bältar jag ut en massa i omgångar om några timmar här och där men det kan ske närsomhelst på dygnet. Sedan när jag ska strukturera allt och få ordning på det så sitter jag 9 - 17. Eller 02.00 - 11.00. Men jag har också som jag nämnde tidigare problem med prokrastrinering. Jag har en tendens att börja tycka det är dammigt på någon hylla eller tänka att jag ska sortera cd skivorna i bokstavsordning. Allt för att inte göra det jag ska. Vilket är galet för egentligen vill jag inget hellre än att göra det jag gör.
Hur skriver ni? Kom gärna med feedback i forumet.

Måste man förändras?

Jag skulle skriva om SVT Fiktion men jag orkar inte klaga idag. Så istället tänkte jag rekommendera en bok till alla som någonsin funderat på att börja skriva manus. Oftast blir man rekommenderad två böcker, "Story" av Robert Mckee samt "The Hero´s Journey" av Cristopher Vogler. Det är två böcker man absolut bör läsa och ha i bakhuvudet. Men den bok som jag tror är bäst att börja med är "The Tools of Screenwriting - A Writers guide to the Craft and Elements of a Screenplay" av David Howard och Edward Mabley. Den går igenom allting väldigt grundläggande utan att vara långrandig och kan fungera som en bra inkörs port för de intresserade. Den är otroligt enkel och koncis. Vissa manusskrivar böcker kan närmast kännas avskräckande komplicerade och väldigt långrandiga mer som regelverk än inspiration. Ett annat tips är att se på "The Wire" och "Sopranos" boxarna med kommentator spår av manusförfattarna på. Bättre manuskurs finns knappt.

På tal om Sopranos. En gång i tiden när jag sökte filmskola hamnade jag i diskussion med någon av lärarna som menade på att all film är förändring. Protagonisten måste genomgå en förändring. Det är just såna här måsten som går mig på nerverna och som hämmar manusförfattare och ger dem osäkra på sig själva och sin röst, Någon huvudlärare har läst några Hollywood manusböcker och formar hela sin kursverksamhet efter det. Det är skrämmande. Är det bara medelmåttor som får såna positioner i Sverige? Iallafall fär att återknyta fick jag för någon månad sedan höra att denna lärares favorit serie är Sopranos vilket jag finner väldigt ironiskt då en av Sopranos poänger enligt mig är att ingen förändras. Eller rättare sagt alla försöker förändras för att sedan gå tillbaka till det dem alltid varit. Ingenting blir något annat. Allt bara pågår. Det är som att David Chase häcklar tittarna som hoppas på karaktärsutveckling. Carmela vill ut, vill bli sin egna kvinna, känner skuld för hennes mans gärningar men i slutändan går hon tillbaka till allt som hon försökt ta avstånd ifrån.

Min poäng var och är fortfarande att alla dess regler och formler finns till för att brytas. Som någonting att ta avstamp ifrån inte följa blint. Självklart kan karaktärer genomgå förändring och de kanske till och med bör det men det är upp till berättelsen och vad man vill ha sagt. Allt beror på temat du valt. Ta alla manusråd med en klackspark. Men det är viktigt att känna till reglerna. Så man vet vad man gör. Kom precis på ett annat exempel på en serie som bröt alla tidigare konventioner vad gäller form och karaktärsutveckling. Seinfeld. Ser ni? När man vågar göra någonting annorlunda samt personligt och skiter i konventionerna så blir det ibland ganska fantastiskt.

Ett annat tips som har varit mig och min kollega väldigt behjälplig fick vi av vår vän Rebecka på "ingabyxor.blogspot.com" (f.ö en grym blogg om teveserier) det är manusförfattaren Jane Espensons blogg om manusskrivande för teveserie. Jane Espenson är en fantastisk kvinna som ligger bakom många av dom bästa Buffy avsnitten samt Battlestar Galactica bara för att nämna några få. Jane Espensons blogg borde varje svensk manusförfattare läsa.

Vore kul med lite kommentarer i forumet! Vet ju att ni är några som läser. Nästa gång tänkte jag skriva lite om skrivkramp tror jag. Vad är skrivkramp? Själv har jag en tendens att prokastrinera. Men mer om det nästa gång.

Fries, Labyrint och the state of affairs...

Den här bloggen finns mest för att jag ville ha en blog som heter "hurryupandmunchthosefries.blogspot.com"
Och nu har jag det! Woooow....

Anyways. När jag ändå nu har en blog så tänkte jag skriva lite om film och teve branchen i Sverige. Kanske också lite om livet i allmänhet. Vem vet.

Jag arbetar kreativt inom drama. Så gott det går åtminstone. Dels håller jag och en kompis på med en serie (som om den någonsin börjar sändas skulle bli världens största hit.) Om den går i stöpet kommer jag lägga upp länk till piloten här och på en miljon andra ställen på nätet. Så får ni se! Just nu går det inte av rättsliga skäl.

Jag tänkte inviga med att börja skriva lite om "the state of affairs" för drama i Sverige idag.
Labyrint. En serie i 12 delar som under hösten gått på TV4. Labyrint skulle vara allt svenska serier inte varit. Den skulle ha ett högt produktionsvärde och en annorlunda ton. HBO var förebilden. Enligt mig lyckades SF ganska bra med Labyrint. Den blev bättre och bättre ju mer man såg. Synd bara att den sågs av så få. Om jag arbetade på fyran skulle jag sparka hela deras PR-avdelning. Plus några till. Seriens "teaser" som visades på bio var katastrof dålig och sa ingenting om serien. Den bestod av de fem huvudkaraktärerna som stint stirrandes in i kameran säger sina namn. Sedan några snabba klipp och någon som sa någonting man inte riktigt kunde höra. Man fattade inte om det var en serie eller någon konstig företagsfilm för något sjukhus. Runt tiden då Labyrint lanserades så fattades många andra konstiga beslut. Antagligen av rädsla från vissa inom kanalen för att deras huvuden skulle rulla om de öppet trodde på serien. Politik var Labyrints fall. Alla garderade sig så att ingen skulle få skulden utifall det blev en flopp. Detta ledde i sin tur till att Labyrint blev som ett adopterat barn ingen längre ville riktigt veta av på fyran. De visste helt enkelt inte vad de skulle göra av den.

Hade jag arbetat på fyran skulle jag ha visat pilotavsnittet och det följande avsnittet Söndag klockan nio. En väl inarbetad drama slott på fyran. Varför försöka skapa en ny drama slott för en svensk serie på en torsdag? Nä. Ingen i Sverige litar på sitt egna omdöme. Ingen tror på något. Det finns ingen stringens och allt ska vara lite av allt möjligt. Så att det passar alla. Tillslut passar det ingen. Hursomhaver.

Dubbelavsnitt Söndag kl 9
Avsnitt 3 Måndag kl 9

Sedan hade tittarna varit hooked. Vad hände nu? Avsnitt 1 torsdag klockan nio sedan en hel veckas väntan till nästa avsnitt. Speciellt med en serie som Labyrint som tog lite tid på sig med att bygga upp karaktärerna och världen. Såsom en bra serie ska. Då är det extra viktigt att hala in tittarna så snabbt som möjligt. Speciellt med dagens internetvanor då tittare är vana med att se en hel säsong av en serie på några dagar. Det finns ingen verklighetsförankring hos tevekanalerna idag.

Jöste. Om någon som ligger bakom Labyrint läser de här. Ni borde delat in avsnitten i tre akter som var anpassade efter reklamavbrotten. Men ni kanske inte hade fått exakta tidpunkter på när reklamen skulle in? Det hade varit schysst med lite "cliff" känsla innan reklamen. Nu blev det så apart.

A ja. Vi alla vet vad som hände med Labyrint. Den blev förpassad till en sen tid. Sågs och älskades av några få. Synd på en fin serie. Enligt ryktena får man inte säga "det ska va som HBO" när man pitchar på fyran längre......



Nästa inlägg ska handla om SVT Drama tror jag. Det blir nog många inlägg om SVT för där råder det fortfarande tidigt nittiotal.