Jag såg Control häromdagen. Den var fantastisk. Samma dag såg jag också Leo av Josef Fares. Den var helt OK. Två filmer med helt olika teman. Den ena en biografi om Ian Curtis, sångaren i Joy Division och den andra ett inlägg i debatten kring meningslöst våld. Varför skriver jag om Control och Leo i samma inlägg? Bara för at jag såg bägge filmerna samma dag? Nope. Jag tänkte använda filmerna för att förtydliga en sak jag tänkt på. För mig blev Leo väldigt vacker och poetisk när den vågade andas. När den lämnade utrymme för poesi. När den inte bara malde framåt. När Leo sitter i sitt lilla kök och äter köttbullar och leker med sin radio. Då var Leo fin. Precis som Control. Som i maka takt med makalöst foto berättar om ett liv som bara vecklar ut sig inför ens ögon. Inga manuskonstruktioner ingen story som tuffar på. Den finns där, förstås, berättelsen, men aldrig så att man känner att den tvingas på en. Man får dra slutsatser själv. Att låta publiken komma fram till kärnan själva är tricket. För tror man att man kommer på något själv så brinner man för frågan mer. Leo är för osubtil och uppenbar. Den använder inte bildspråkets potential. Når någonting är hemskt så får man helt enkelt se det. Man fångar saker på celluloid helt enkelt. Det är klart som fan det är hemskt att se någon bli stucken i halsen med en kniv, eller att se en kvinna våldtas. Som i Lukas Moodysons "Ett hål i mitt hjärta". Det var skitäckligt. Men som åskådare stänger jag bara av och blir anti. Det får motsatt effekt. Det är osofistikerat och enkelt. I Control däremot får man aldrig se när Ian Curits tar livet av sig, man får aldrig se honom hänga där. Man får se hur hans fru spelad av den fantastiska Samantha Morton hittar honom, men man får aldrig se honom död. Kameran är statisk, så att man som åskådare känner sig bakbunden. Frun springer in i huset och skriker. Vi är kvar utanför. I Gudfadern del 1 när Connie spelad av Talia Shire får stryk av sin man är kameran bara stilla. Vi ser maken jaga sin fru kors och tvärs över rummet tills de försvinner in i ett rum man inte ser. Sedan hör man Connie skrika som en stucken gris och hårda slag. Jag får magont bara jag tänker på det. Det kan inte bli mer effektivt än så. Om man hade fått se Talia bli slagen i närbild med en skakig kamera hade jag tyckt det var skithemskt också, men inte alls på samma sätt. Som filmskapare måste man hela tiden tänka hur man kan förädla bilderna och kalibrera dom för att få ut maximal effekt utan att bara filma det rakt upp och ner.
