Six degrees of seperation är en teaterpjäs från 1990 skriven av John Guare. Nej, jag har inte börjat skriva om teater (inte än), utan 1993 blev pjäsen en film med Stockard Channing, Donald Sutherland och en ung Will Smith. Det var när Will Smith fortfarande var bra. Innan han utvecklade den självgoda blicken. En blick jag tror jag först tänkte på när jag såg honom i Independence Day. Will smith är verkligen en sån skådis Holden Caulfield beskriver i "Catcher in the Rye", en sån som, även fast han är duktig aldrig kommer vara riktigt bra eftersom att han själv tycker att han är så bra. Man ser det i hans ögon. Så funkar många skådisar. Jag upplever att de bästa skådisarna är komiker från början. För dem har ofta självironi och distans till livet. De tar helt enkelt inte sig själva på så jävla stort allvar. Tillbaks till filmen. Den är en av mina bästa filmer. Jag har inte tänkt på den på länge, och idag helt plötsligt ploppade den upp. Jag såg den på TV1000 runt 1995. Den bygger löst på en sann historia om en ung bedragare som lurade folk att han var son till Sydney Poitier. På så vis nästlar han sig in hos en rik - upper east side - kultur familj. Han är väldigt duktig på att föra sig, han namedroppar en massa och slänger sig med en massa små kryddiga anekdoter om sin uppväxt. Självklart känner de alla samma människor (six degrees of seperation) och självklart diskuteras denna existentiella idé om att alla är kopplade till varann genom högst sex människor. Det är en väldigt välspelad film. Allt är väldigt rafflande. Filmen hoppar i tiden på ett väldigt snyggt sätt. Manuset är verkligen raffinerad. Man skäms väldigt mycket när man ser filmen, likt "The Talented Mr Ripley" så blir det jobbigt när vidden av bedragarens lögner är på väg at uppdagas.
Filmen är en pärla som är väl värd att beställas hem från Amazon. Nedan följer en scen ur filmen där Will Smith karaktär pratar om Catcher in the Rye! Vad skulle Holden Caulfield tycka om det?
Voila. Vad snyggt jag fick ihop allt. Ibland blir man så lycklig.
